Gottis (gottis_chan) wrote in isfolket,
Gottis
gottis_chan
isfolket

  • Mood:

Fanfic! =D

På svenska dock, så ursäktar i förväg...

Titel: Glöd
Författare: gottis_chan
Åldersgräns: 7 år (?)
Sammanfattning: Irmelin och Niklas funderar
Författarens Anteckningar: Jag kan inte fatta att jag skrev en het. historia! O_o;; *börjar spinna tankar på lite Tengel III / Alv-slash* Nå ja… Trevlig läsning!

Disclaimer: Irmelin, Niklas och resten av Isfolket tillhör Margit Sandemo, inte mig. Jag bara lånar dem lite, och jag tjänar ingenting på detta.


Hon steg in på Gråstensholm utan att göra så mycket väsen av sig. Hon brukade inte tycka om att göra väsen av sig, det var inte hennes avdelning. Om någon gjorde väsen av sig var det Villemo. Eller, det brukade vara Villemo. Hon hade varit Okaraktäristiskt lugn enda sedan hon kom hem från sitt äventyr tillsammans med Eldar Svartskogen. Alla oroade sig för henne, förstås, men ibland orkade man bara inte oroa sig längre och därmed försaka sitt eget liv. Inte när det också hade sina bekymmer.

Irmelin Meiden av Isfolket var inte den sortens flicka som hade stora krav på omvärlden. Då hade hon större krav på sig själv, men varför låta någon få reda på det? Alla betraktade henne som lugn, snäll, god och tålmodig. Säker och trygg i sig själv. Och visst, det hade hon varit, som barn. Men att växa upp tillsammans med den sprudlande, fascinerande Villemo som alla sade påminde om Sol och Cecilie, också de två väldigt starka, vackra och livliga kvinnor, kunde verkligen ha sina baksidor.

Irmelin kunde inte se sig själv som spännande. Hon var storvuxen, alldaglig och rent utsagt tråkig. Ändå vågade även hon ha drömmar, även hon hade ett hjärta som kunde bli förälskat. Och nu… Nu var det förälskat. I någon hon aldrig borde titta åt ens en gång. Men som hon höll av, mer och mer för varje dag som gick, för varje timma som gick. Hans mjuka leende när han såg på henne, hans vackra ögon och hans varma, omtänksamma händer.

Niklas Lind av Isfolket. Han stod vid foten av en trappa med sina händer i kors. Hans huvud var en aning sänkt, som om han stod och funderade över något han inte kunde delge någon annan. Irmelin svalde och gick fram till honom.

”Hej.”

Han tittade upp och log.

”Hej.”

De blev stående så ett tag, under lätt besvärad tystnad. Niklas gjorde en liten rörelse mot en av salongerna och de gick in. Irmelin slog sig ner vid ett litet bord på vilket det stod en vacker skål fylld med konfektyr. Hon tog ett kanderat blomblad och bet i det, kände hur sötman spred sig över hennes tunga. Hon hade en stark svaghet för godsaker och man kunde nästan börja ana det i hennes figur. Villemo däremot var smal som en sticka, på grund av självsvält, umbäranden och sjukdom. Villemo levde ett uppslukande liv, helt olikt Irmelins. Villemo var också en av den kattögda trion, Villemo, Dominic och Niklas. Irmelin var utestängd. Åter igen kände hon hur vanlig och tråkig hon var. Hon kunde inte hålla inne en uppgiven suck och Niklas tittade till på henne.

”Är allt som det ska?”

”Jag vet inte”, mumlade Irmelin. ”Jag tycker att allt har blivit så svårt. Förstår du vad jag menar? Villemo är fortfarande sjuk, och Dominic var inte alls i form när han reste hem till Sverige, eller hur? Och så är det ju…”

Hon tystnade och såg förläget ner på sina händer. En svag rodnad färgade hennes kinder och hennes hjärna stängde av. Hon kunde helt enkelt inte komma på något mer att säga hur mycket hon än försökte. Plötsligt kände hon Niklas händer över sina.

”Jag vet”, sade han tyst. ”Allt har verkligen blivit komplicerat, eller hur? Mellan oss fyra.”

”Jo”, viskade hon olycklig. Hon var tyst en stund, knaprade sorgset i sig ännu ett kanderat blomblad, sedan utbrast hon med hen häftighet som förvånade även henne själv:

”Jag har dig så fruktansvärt kär, Niklas! Varför måste det ses som så fult? Det enda jag vill är att få tycka om dig, det är det enda. Varför måste det förbjudas oss?”

Niklas hade gått över till ett fönster och han hade ryggen vänd mot henne. Hon kunde ändå se hur spänd han var när han svarade:

”Ser du solen? Den håller på att gå ner. Det ser nästan ut som om himlen glöder. Du vet, trots att solen brinner så starkt mattas den ut till den glöd vi ser nu, inte lika intensiv som det klara ljuset, men minst lika vacker och stark. Det är som mina känslor för dig. Jag vet det. De kommer att brinna intensivt några år till, sedan kommer de att utvecklas, förändras, men aldrig ändra styrka, det är jag övertygad om. Jag vet vad jag känner. Jag vet att mina känslor för dig inte är fula över huvud taget, och jag tror faktiskt inte att våra föräldrar skulle tycka det heller. Det är inte fulheten som gör det fel i deras ögon, det vet du. Det är risken. Vi är så nära släktingar att vi förmodligen skulle få ett drabbat barn när det väl blir så dags. De vill inte riskera det.”

”Det finns ingenting som säger att det måste bli så”, protesterade Irmelin och for upp. ”Och det är våra liv, eller hur? Har inte vi rätt att älska varandra om vi så vill? Varför skulle vi förnekas det? Och vem har sagt att det ens måste bli barn?”

Hon tystnade och övervägde vad hon sagt. Niklas var den ende arvtagaren till Gråstensholm, självfallet måste han få barn någon gång. Och skulle han få det, skulle han få det barnet med henne, ingen annan.

Irmelins ögon var fulla av tårar, dels av ilska och sorg över att deras kärlek förvägrades dem, men också på grund av Niklas vackra ord tidigare. Han utgjorde också en underbar bild där han stod mot den brinnande solnedgången, hans röda hår skimrade likt metall i solens sken och hans ansikte låg i skugga, så nästan bara hans sällsamma ögon syntes brinnande i hans faunaktiga ansikte. Hon kände hur hennes kärlek till honom flammade upp med en nyväckt, intensiv låga, och hon famlade sig fram till hans famn för att bara för en stund få känna hans armar om sig, för att bara för en stund få känna sig… vacker.

SLUT…
Subscribe

  • (no subject)

    Hej alla! Isfolket är på teater i Valdres där Sandemo bodde. Jag har hört att den är jättekul. På Facebook.

  • Isfolket in English

    Hi! I'm Kristina, from Norway, and I've been a fan of these books for some years now. Can't believe I didn't find this community earlier, but I did…

  • Nordisk Isfolket-samfunn

    Hvis noen her er interesserte i å delta i en ganske aktiv fanforening for Sandemos skriverier, så vil jeg anbefale nifs (Nordisk Isfolket-samfunn).…

  • Post a new comment

    Error

    default userpic
    When you submit the form an invisible reCAPTCHA check will be performed.
    You must follow the Privacy Policy and Google Terms of use.
  • 3 comments